Någ(ra)on fattas
Ja. Det barn jag verkligen trodde skulle få komma till oss kom inte. Det fick inte stanna och göra sig livsduglig i mig. Födelse datumet har skönt nog passerat. 17 juni. Min födelsedag. Vilket hån. Längtar tills juni är helt över. Juni är en svart månad för mig i forts. Två av mina stjärnor skulle fötts i juni. Stjärnor är vad dom är nu. Det är i Stjärn himmelen jag tittar när jag saknar/sörjer. Men även när jag längtar till att en ny, till mig åter ska falla!. Kan inte ens med mitt eget liv visa min tacksamhet över min dotter jag fått :)
Varför & hur & varför
Hur kan man välja att inte vara delaktig i sina barns liv?. Hur kan man vara bitter på sina barn för sina egna beslut. Varför ska ens barn få sota för att man väljer att bli förälder fast/när man inte är redo?. Oavsett omständigheter förstår jag inte hur man kan låta bli att älska sitt eget kött & blod. Någon som har växt inuti ens egen kropp. Man har delat blod.
Jag försöker förstå. Leva mig in liksom, men jag kan bara inte förstå.
Om min egen dotter skulle be mig dra åt helvete...What ever.... hon nu skulle göra för o visa att hon inte ville ha mig i sitt liv så skulle jag i allafall INTE släppa henne. FÖR JAG SKULLE VILJA HA HENNE I MITT LIV.
Skulle hon slå mig skulle jag krama henne, skulle hon putta mig skulle jag resa mig..osv osv.
Mitt barn kommer altid vara mitt barn trots att det växer upp och blir vuxet. Jag kommer ju vilja ta hand om henne på det sätt jag kan och är lämpligt iaf. För att jag är hennes mamma. Inte kommer jag börja räkna ner från det att hon..låt säga är 14 år tills hon när 18 och tänka att - snart så har jag min frihet och kan göra det jag inte kunnat under hennes uppväxt. NO WAY!. Min dotter är en del av mitt liv lika som att mitt hjärta hör till min kropp så jag kan leva!
En sak jag kan förstå. Har man inte fått kärlek kan man inte ge kärlek, för man inte vet vad det är och hur man gör/ger. Men men men men men men. Jag kan inte förstå, att man inte förstår, eller inte vill ge sina egna barn det man saknat själv och att man inte skaffar sig kunskapen/erfarenheten som behövs! För jag vet att sånt man saknar, vet man att man saknar för att man ser att andra har. Och de flesta (i den värld jag lever i) har faktiskt förmågan att lära/ta efter/härma/efterlikna you name it!. Men OM man nu ändå inte har och kan detta. Vet man antagligen inte det,... eller?...
OM så borde denna förstå att barnen inte känner sig älskade. Om INTE så sitter man som barn och känner sig jävligt oönskad och oälskad!
Men något ont för oftast med sig något gott och jag vet hur jag inte ska behandla mitt eget barn!
Mitt barn som jag själv valt att sätta till jorden i samfund med den man jag älskar och han däruppe i det blå ;)
( . Man är inte en mamma bara för att man fött ett barn enligt mig. En kvinna som inte fött ett barn men som sörjer för barnet kan vara den som är och har rätt att kalla sig mamma. Om man har 2 barn som inte vill veta av en. Och då i försvar på det tänker att- vill dom inte ha mig får det vara. Hur har man då stolthet att kalla sig själv för mor/mamma?. Lika som barnet inte kan kalla sig för ngns barn. Då den inte har ngn som visar att den är dennes mamma. Banden är klippta för gott!
Jag försöker förstå. Leva mig in liksom, men jag kan bara inte förstå.
Om min egen dotter skulle be mig dra åt helvete...What ever.... hon nu skulle göra för o visa att hon inte ville ha mig i sitt liv så skulle jag i allafall INTE släppa henne. FÖR JAG SKULLE VILJA HA HENNE I MITT LIV.
Skulle hon slå mig skulle jag krama henne, skulle hon putta mig skulle jag resa mig..osv osv.
Mitt barn kommer altid vara mitt barn trots att det växer upp och blir vuxet. Jag kommer ju vilja ta hand om henne på det sätt jag kan och är lämpligt iaf. För att jag är hennes mamma. Inte kommer jag börja räkna ner från det att hon..låt säga är 14 år tills hon när 18 och tänka att - snart så har jag min frihet och kan göra det jag inte kunnat under hennes uppväxt. NO WAY!. Min dotter är en del av mitt liv lika som att mitt hjärta hör till min kropp så jag kan leva!
En sak jag kan förstå. Har man inte fått kärlek kan man inte ge kärlek, för man inte vet vad det är och hur man gör/ger. Men men men men men men. Jag kan inte förstå, att man inte förstår, eller inte vill ge sina egna barn det man saknat själv och att man inte skaffar sig kunskapen/erfarenheten som behövs! För jag vet att sånt man saknar, vet man att man saknar för att man ser att andra har. Och de flesta (i den värld jag lever i) har faktiskt förmågan att lära/ta efter/härma/efterlikna you name it!. Men OM man nu ändå inte har och kan detta. Vet man antagligen inte det,... eller?...
OM så borde denna förstå att barnen inte känner sig älskade. Om INTE så sitter man som barn och känner sig jävligt oönskad och oälskad!
Men något ont för oftast med sig något gott och jag vet hur jag inte ska behandla mitt eget barn!
Mitt barn som jag själv valt att sätta till jorden i samfund med den man jag älskar och han däruppe i det blå ;)
( . Man är inte en mamma bara för att man fött ett barn enligt mig. En kvinna som inte fött ett barn men som sörjer för barnet kan vara den som är och har rätt att kalla sig mamma. Om man har 2 barn som inte vill veta av en. Och då i försvar på det tänker att- vill dom inte ha mig får det vara. Hur har man då stolthet att kalla sig själv för mor/mamma?. Lika som barnet inte kan kalla sig för ngns barn. Då den inte har ngn som visar att den är dennes mamma. Banden är klippta för gott!
Tävling
Ååå dessa duktiga männsikor som kan göra massa fina saker *avis*.
Kunde inte låta bli och "ta" mig en "lott". Kolla in tävlingen om coola kläder!
http://lillanovak.blogspot.com/2009/06/tavling-hos-lilla-novak.html
Kunde inte låta bli och "ta" mig en "lott". Kolla in tävlingen om coola kläder!
http://lillanovak.blogspot.com/2009/06/tavling-hos-lilla-novak.html
