lsomilivet

*OBS.Anigens äckligt inlägg*

Jag kan inte glömma de vidriga klumpar som kom ut gång på gång ur mitt underliv. Kännslan när de där "bollarna" kom ut. När de sakta klämmde sig ut. När man skulle torka reda på skiten gång på gång på toan. Man undrade hur man skulle kunna glömma under tiden man fick hålla på liksom. Jag svimmade på toan pga allt blod jag förlorade. Kännslan att förlora kontrollen över sin egen kroppp. Hopplösheten, att känna sig drabbad, så hårt. När ska det sluta.

Än idag tänker jag varje månad när det närmar sig Juni. Att snart skulle det varit dags. Jag plågar mig själv och går inte på en hemsida hos en tjej som hade samma Bf som mig och kollar hur stor hennes mage är och tänker på hur stor min skulle vart och så.
MEN
Jag kan trösta mig med att det är många som blivit värre drabbad och kan vara "tacksamm" att jag blev så jämnförelsevis mild drabbad som jag blev. Och det det bästa. JAG BEHÖVER INTE HA ETT TILL BARN AV NÅGON ANLEDNING SOM JAG HITTADE PÅ FÖRUT. Jag har min dotter och det är ett tillräckligt mirakel. Visst kommer det altid fattas något men det är en annan sak o kännsla. Jag har alltså börjat acceptera mitt öde på gott och ont.

Ville bara få ur mig det :)