lsomilivet

Ja så känns det. Min lilla bebis har blivit stor och jag känner mig bara såååå liten när jag tänker på att jag ska lämna väg henne på dagis snart. Ringde kommunen igår o satte henne i kö. Hon är ju faktiskt snart 16 mån så JA realisten i mig säger ju att hon faktiskt inte är så liten längre. Det är ju många små liv som får börja dagis när de knappt är ett år. Vilket jag tycker känns hemskt, men jag förstår ju samtidigt att man måste anpassa sig till sin verklighet så jag klandrar absolut inte dessa föräldrar, men är otroligt tacksamm att jag har det så pass bra jag har tack vare sambon.
Både jag O dottern behöver komma ut var för sig. Jag och arbeta/studera = aktivera hjärncellerna och hon socialisera sig och anpassa sig med andra barn och framför allt som jag innerligt hoppas får leka o ha kul o få kompisar.

Men vad ska jag göra då. Finns ju tusen saker man vill men som man inte kan av olika anledningar.

Jag skulle vilja

Bli
florist
inredare
diakon
sjuksköterska

Arbeta med

I affär tex ica maxi, ikea, kanske klädbutik
kiosk, mack
personlig assistent
behandlingshem
äldre/handikapps omsorgen
chaffuör
jobba på fik *mys*

Ja det finns väll mycket mer igentligen.
Jag vill inte

Kan inte flytta
ta studielån
anställa mig själv *ironisk*

Det bästa vore ju att utbilda sig så man har "något att komma med" men jag har verkligen inget läshuvud och trots min ålder så har jag inte bestämmt mig vad jag enbart vill utbilda mig till. Jag kan ju inte ta alla utbildningar, och framför allt inte när det är lån inblandat. Så jag får väll vara en looser ett tag till. hmm. Tur jag iaf är MAMMA och det är jag bra på :)
 
näe nu har jag en tös som är arg som ett bi nedanför mig såmåste sluta detta inlägg såhär :(