Satsa på mig själv?!?
WHAT... känner jag när kuratorn säger det till mig. Hallå jag är en småbarnsmamma!!!. Min uppgift är att satsa på henne. Ge henne allt det hon behöver och inte behöver för den delen.
Ja jo jag vet att man bara behöver vara också fast man är mamma. Nu menar kuratorn mest att jag borde, tex utbilda mig om jag känner för det. Men då säger jag att det känns för egoistiskt och välja det nu, att jag skulle valt det tidigare innan dottern. Att det inte är jag som räknas nu utan nu är det i:s trygghet mm som räknas. Det innefattar ju mer än ekonomi såklart men det känns inte vettigt av mig att välja mig själv på så sätt nu.
Jag menar att ta studioelån och leva därefter. Som inte är allt för fett. Kuratorn och en studie kvinna eller vad man ska kalla henne envisas med att det inte alls är fel eller egoistiskt.
Så nu ska hon släpa med mig til lärocentrum. Eller släpa.... jag vill ju men den osynligt etikett och moral boken man får när man växer upp säger ju åt mig att detta är bakvänt och att jag får skylla mig själv när jag valt att göra många saker i bakvänd ordning i mitt liv.
Mitt liv har handlat om överlevnad. Man måste jobba för att få pengar och jag får ta de jobb jag får då jag inte har utbildning eller bättre betyg och ibland för att jag är jag liksom. Bara att acceptera liksom.
Utbildning har jag inte innan jag fick barn vågat mig på då jag fått intryckt sen skolåldern att skola inte är ngt för mig. Jag blev insatt med några andra okoncentrerade ungdommar i ett föråd på gymnasiet tex för vi hade svårt för matte. Jo vi fick med oss en miniräknare också. Summrerar man det så gick ju det ut på att få lektionen att gå bara.
Hemma har ju ingen brytt sig om att man gjort läxorna mer än att de skrikit att -gör läxorna NU. Men aldirt frågat om man behöver hjälp eller verkligen kollat att man gjort läxorna.
Hur f_n ska jag nu i vuxen ålder tro att jag kan plugga o bli något?, När man var mindre kunde man ju iaf vara ovis & blåögd. Vad ska jag vara idag? (klok & vis helst men), vad ska jag tänka och tro på idag?. Det ända jag vet är att jag inte litar på mig själv eller min karraktär gällande detta. Då jag inte klarat av att gå i skolan förut själv, ända trösten är väll isf att det var mer eller mindre utan lärare då de var på sitt sätt dårå och att jag idag förhoppningsvis har mål o mun och säga att jag behöver hjälp och inte förstår!. Men det inte bara bara det heller. Enligt mig nedvärderande och jag känner mig dömd om jag inte förstår ngt. Oftast har man liksom låtsas att förstå.
Jag har ju iaf bett om hjälp med detta iaf. Och jag erkänner mina brister. Eller vad det nu är?!?. För jag vill vekligen bli något mer än vad jag är. Framför allt för min dotters skull. Det tycker de snälla "tanterna" också är fel, men det är ju så. Min dotter är mitt allt. Och jag vill vara allt jag kan vara för henne och allt hon vill att jag ska vara. Och nu har jag för första gången verkligen ngn att leva upp till. Jag vill verkligen bevisa att jag är den mamma hon förtjänar. Men det blir/är man ju inte bara sädär.
Ja jo jag vet att man bara behöver vara också fast man är mamma. Nu menar kuratorn mest att jag borde, tex utbilda mig om jag känner för det. Men då säger jag att det känns för egoistiskt och välja det nu, att jag skulle valt det tidigare innan dottern. Att det inte är jag som räknas nu utan nu är det i:s trygghet mm som räknas. Det innefattar ju mer än ekonomi såklart men det känns inte vettigt av mig att välja mig själv på så sätt nu.
Jag menar att ta studioelån och leva därefter. Som inte är allt för fett. Kuratorn och en studie kvinna eller vad man ska kalla henne envisas med att det inte alls är fel eller egoistiskt.
Så nu ska hon släpa med mig til lärocentrum. Eller släpa.... jag vill ju men den osynligt etikett och moral boken man får när man växer upp säger ju åt mig att detta är bakvänt och att jag får skylla mig själv när jag valt att göra många saker i bakvänd ordning i mitt liv.
Mitt liv har handlat om överlevnad. Man måste jobba för att få pengar och jag får ta de jobb jag får då jag inte har utbildning eller bättre betyg och ibland för att jag är jag liksom. Bara att acceptera liksom.
Utbildning har jag inte innan jag fick barn vågat mig på då jag fått intryckt sen skolåldern att skola inte är ngt för mig. Jag blev insatt med några andra okoncentrerade ungdommar i ett föråd på gymnasiet tex för vi hade svårt för matte. Jo vi fick med oss en miniräknare också. Summrerar man det så gick ju det ut på att få lektionen att gå bara.
Hemma har ju ingen brytt sig om att man gjort läxorna mer än att de skrikit att -gör läxorna NU. Men aldirt frågat om man behöver hjälp eller verkligen kollat att man gjort läxorna.
Hur f_n ska jag nu i vuxen ålder tro att jag kan plugga o bli något?, När man var mindre kunde man ju iaf vara ovis & blåögd. Vad ska jag vara idag? (klok & vis helst men), vad ska jag tänka och tro på idag?. Det ända jag vet är att jag inte litar på mig själv eller min karraktär gällande detta. Då jag inte klarat av att gå i skolan förut själv, ända trösten är väll isf att det var mer eller mindre utan lärare då de var på sitt sätt dårå och att jag idag förhoppningsvis har mål o mun och säga att jag behöver hjälp och inte förstår!. Men det inte bara bara det heller. Enligt mig nedvärderande och jag känner mig dömd om jag inte förstår ngt. Oftast har man liksom låtsas att förstå.
Jag har ju iaf bett om hjälp med detta iaf. Och jag erkänner mina brister. Eller vad det nu är?!?. För jag vill vekligen bli något mer än vad jag är. Framför allt för min dotters skull. Det tycker de snälla "tanterna" också är fel, men det är ju så. Min dotter är mitt allt. Och jag vill vara allt jag kan vara för henne och allt hon vill att jag ska vara. Och nu har jag för första gången verkligen ngn att leva upp till. Jag vill verkligen bevisa att jag är den mamma hon förtjänar. Men det blir/är man ju inte bara sädär.
Kommentarer
Trackback
